running for the thrill of it

ni vet att februari är den mest deprimerade månaden.
Nästa år vid den här tidpunkten kommer ju inte jag befinna mig här kan ja ju lova.
Jag måste verkligen påminna mig själv om att inte stanna nånstans för att det är tryggt. Det gör en inte starkare. Det är inte tryggt.

Har aldrig känt mig så frustrerad någonsin förut. Jag vet inte varför jag har bråttom heller. Men det är det jag menar. Varför ska livet hinna ikapp en o göra en uttråkad. Så mycket det finns att se, varför bara inte leta efter nått nytt, annars blir man ju inte inspirerad till o leva vidare.

För mycket regler förgör verkligen människor. Vem fan kom på hur man ska leva vardagen? Eftersom det finns så nära så är det så jävla uppenbart och så fegt och SJUKT frustrerande när jag inte kan göra ett skit åt det. Hur kan man bli så fast? Det är så jävla sorgligt. Jag kan lova att det hjälper inte ett skit att provocera, det gör det bara värre. Det beror på hur mycket man står ut med helt enkelt, men enklast är att hålla käften. Jag tror man kommer rätt långt på att hålla käften. Tycker jag har lärt mig det. Annars har jag fel, vad vet jag?