I found you

Om fyra dagar är det ett år sedan du kom hit. Det är snart 2 år sedan vi träffades. Det känns som så jävla längesedan. Det känns som att jag är en annan person och det skrämmer mig. Jag försöker förtränga allt lite varje dag som går. Vilket försvar. Varför utsätter man sig för det? Jag låter mig också luras lite varje dag om hur bra man har det i Sverige. Och det har vi ju. Men jag är fortfarande ung. Och jag vill fan inte dö o tänka att jag hade drömmar, men jag nöjde mig. Som alla andra.

Ibland försöker jag lura fram min räddare. Så desperat. Eller bara mänsklig? Det värsta är bara att mänsklig beröring är lika mycket drog som vilken drog som helst. Och så o-van jag är med det är som att jag skulle ta en utav dessa droger som gör mig bäst i världen. Jag har aldrig provat, men jag skulle kunna tänka mig att det är det jag ska jämföra det med. Och jag skulle garanterat bli beroende.

En dag ska jag skriva en bok. Jag ska berätta om mitt hjärta som egentligen är så in i helvete skört, men som håller ihop på grund av så mycket kärlek. Det börjar bli överfyllt och det är då det gör ont. Det vet inte vart det ska ta vägen. Jag vet var jag vill att det ska ta vägen. Tror jag.